Lantrasvänner!

Korparna Hugin och Munin i vår korpek har sedan vi sist hördes under en period kunnat skåda ut över en snöig Dalboslätt som numera dock är barmark om än ganska frostbiten sådan. Torrt och rent är det i kontrast till den lervälling som man ibland har klafsat omkring i under november månad.
Vinterförberedelserna är väl så gott som avverkade och vi fick i snöstakarna innan snön kom, vilket underlättade för snöslungningen.

Hugin och Munin ser dock inga höns i hönsgårdarna, dels beroende på att de ska hållas inomhus på grund av fågelinfluensan, men också för att vi numera tar in dem i lagår´n under vintern. Myskankorna får däremot gå ute en del av dagen, men får foder och vatten inne i ankhuset. Vi har numera bara en ölandsgås kvar men den har helt inlemmats i ankflocken och det är trevligt att se. Fåren har fått komma hem från granngårdens bete och går nu här hemma i vinterhagen på dagen men får komma in på natten.  Det har dock varit på hicken att vi har måst ha dem också instängda under dagen, eftersom varg lär ha varit synlig inte så långt härifrån. Ännu har vi dock inte fått någon rekommendation från länsstyrelsen att ha dem instängda på dagen också. Vi har två skatpar på gården och de håller redan igång. Ett par ute vars fina bo jag kan se från mitt kontor där jag sitter nu, och ett par inne på logen och av dem blir jag utskälld nästan varje gång jag går in där. Deras bo uppe i taknocken hänger dock fortfarande ihop så det blir nog häckning där igen.

Så här i slutet av året brukar man ju göra en tillbakablick och en sammanfattning av vad som hänt inom den sfär som berör vårt arbete med att bevara utrotningshotade husdjursraser. Det är ömsom vin och ömsom vatten, men dessvärre överväger nog vattnet och det som skulle varit vin har nog ibland smakat ganska ”urvattnat”.

Våra mellanhavanden med Jordbruksverket har vi tidigare redovisat för våra medlemmar och ska man ta det positiva först så är det att vi äntligen fått dem att reagera och besvara våra frågor och ifrågasättanden. Detta har i sin tur gett en förklaring till varför det inte fungerat och inte heller kommer att fungera under innevarande programperiod 2014 - 2020det. Det gäller såväl det praktiska bevarandearbetet med våra utrotningshotade husdjursraser som ersättningen till föreningarna i form av projektstöd och inte minst stödet till djurägarna, det s.k.MUTRO, som ju i vissa fall inte ens ”blidde en tumme”. Några utlovade förenklingar i regelverket och ansökningsförfarandet har vi inte heller sett röken av, snarare tvärtom, det har blivit än mer tillkrånglat.

Jordbruksverkets handlingsplan ”Bevara, nyttja och utveckla” – handlingsplan för uthållig förvaltning av svenska husdjursraser 2010–2020 har utgivits i en reviderad version. Den innehåller en hel del vettigt, men också en hel del brister. Jordbruksverket hävdar fortfarande att man inte vill ta ett aktivt ansvar i det praktiska bevarandearbetet utan bara hänvisar till att man ska ha det övergripande ansvaret. Man skyfflar helt enkelt över mycket av frågeställningar och åtgärder i det praktiska bevarandearbetet på föreningarna, men många av dessa har föreningarna inte mandat att ta upp och så händer ingenting. Beaktar man vad som kom ut av den förra handlingsplanen som i stort sett inte ledde till någonting så hyser jag föga hopp om att det kommer ut så mycket av den nuvarande som vi ska arbeta efter under innevarande programperiod.

Rovdjurspolitiken beträffande vargen verkar att helt ha gått i stå och speciellt för djurhållare har villkoren försämrats eftersom man numera återigen kan gå in och överklaga och blockera beslut om skyddsjakt. Pengarna för uppsättande av rovdjursavvisande stängsel är slut och enl. EU-beslut ersätts vissa kostnader som uppkommer efter en rovdjursskada inte alls och i andra fall bara till 80%. Vidare är översynen av varglagen som EU-kommissionen skulle ha presenterat försenad. Så av den överenskommelse som gjordes i vargfrågan ”blidde inte heller ens en tumme”. Ska man hitta något som möjligen kan väcka vissa förhoppningar om en lösning så skulle väl det vara att man äntligen har förstått att detta kommer att kosta mycket pengar, betydligt mer än man tidigare räknat med. Dessutom tycks man äntligen ha släppt tanken på att placera ut valpar från djurparker, utan istället att låta invandrande vargar bidra med nytt blod i den mån det behövs.

Annars har ju detta året präglats av många och ibland heta diskussioner beträffande mjölkens   värde som livsmedel, kon som klimatmarodör, djurskyddsinspektörers framfart som skapat både rädsla och ilska hos de drabbade, vår dåliga beredskap vid en kris när det gäller livsmedelstillgång och det tycks inte heller finnas något intresse att åtgärda det och skapa förutsättningar för det svenska jordbruket att förebygga en sådan kris. Stundtals har debatten urartat och när det gäller djurhållningen så har det förekommit allvarliga hot mot lantbrukare, inte minst på sociala medier.

Lägg därtill de ständiga diskussionerna om ekologiskt kontra konventionellt, beteskravet och om betet har en positiv inverkan på djurens produktionsförmåga och välbefinnande……….   Ja, listan kan göras ändå längre och lägger man så till att forskningen kommer med helt motsägande uppgifter så går man lätt vill i hela debatten.

Som positivt upplever jag dock att man inom avelsorganisationerna och på SLU blivit mer självkritiska beträffande sitt eget avelsarbete och alltmer börjat inse faran med matadoravel och kortsiktig korsningsavel. Vännen och tillika mångårige styrelseledamoten Conway Mårtensson kanske slår huvudet på spiken när han konstaterar att vi faktiskt i den moderna aveln har avlat fram en ”spannmålsko” istället för en ”gräsätarko” där man på bästa sätt tar tillvara kons egenskaper att omvandla gräs till fullvärdiga livsmedel i form av mjölk och kött. Det stämmer till eftertanke.

Vi lever just nu i en mycket orolig värld med mycket ondska, våld och lidande runt om i världen och vi måste också ta världssvälten på allvar. Det gäller då också att ha en viss distans till det vi själva håller på med. Vi har våra problem, men det finns de som har det mycket, mycket värre. Därför tror jag att det är viktigt att vi höjer blicken och inser att vi faktiskt också har en del i det återuppbyggnadsarbete som kommer att krävas när detta elände förhoppningsvis får ett slut. De här länderna behöver hjälp att bygga upp sitt jordbruk både när det gäller grödor och husdjur. Det gör man bäst genom att stötta dem med att då utgå från inhemska grödor och raser som är anpassade till den miljö där deras egenskaper kommer till sin rätt, inte genom att pådyvla dem grödor som kräver mycket konstgödsel eller raser som utvecklats till ”spannmålskor”. Här har I-länderna ett stort ansvar.

Jag vill här passa på att tacka alla som på olika sätt stöttat och uppmuntrat mig och föreningen i vårt arbete med att bevara våra allmogekor. Låt oss nu ta tillvara det julen ger, låt det bli en källa till eftertanke men också till framtidstro så att vi kan se framtiden an med tillförsikt.

Med önskan om en riktigt
GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR
Rud i adventstid
Krister Kortebäck

Uppdaterad 2017-01-25