Lantrasvänner!

Idag, en vecka efter vårdagjämningen skiner visserligen solen, men det är bitande kallt i vinden och flera minusgrader och ändå fler på nätterna. Våren kom, visserligen cirka 14 dagar försenad, men både vi och korparna Munin och Hugin i korpeken hörde lärkan och såg tofsvipor som ju är säkra vårtecken. Men den försvann lika fort som den kom, våren alltså, och med den också lärkorna och tofsviporna. Vart tar de vägen? Förhoppningsvis kommer både de och våren tillbaka, men det är segt.
Hugin och Munin kan också konstatera att det är gott om rådjur runt vår fastighet. Ibland går de ihop i en stor flock på 13 djur, men för det mesta är de uppdelade på mindre grupper. När snön är borta har de gott om gröda på fälten och det syns på dem, de verkar vara i god kondition. Likadant är det med det gäng harar som håller till på och runt gården och grödan bidrar också till att sångsvanar av och till finns ute på fälten, ibland i ganska rikliga mängder.

Att påsken närmar kan man se på att äggproduktionen så smått börjar komma igång. Det är inte för inte som man äter ägg till påsk. Det är också förberett inför den stundande lamningen. Tackorna är klippta och klövarna verkade, som vanligt med hjälp av min gamla Stewart fårsax och min gamla egenhändigt tillverkade klippstol, så jag slipper kröka rygg alltför mycket. Det är klart det går inte i något högre tempo men med benägen hjälp av ett barnbarn så kommer ullen i alla fall av. Baggen klipper vi inte förrän till sommaren, då den precis har börjat fälla ullen. Gutefåren fäller ju normalt sin ull själva och visst skulle man kunna låta honom fälla ullen borta i sommarhagen, men det ser inte så snarfagert ut, först kommer baggen och sedan kommer ullen några meter efter. Det kan rendera en anmälan för vanvård trots att det är ett helt naturligt tillstånd. På Gotland lydjade man förr fåren dvs. man klippte inte utan drog av ullen sakta och försiktigt när det var dags för fåren att fälla ullen. Någon har också berättat att man kunde ta tag vid nacken på fällen och sedan en ge fåret en lätt kick i baken och kvar stod du med hela fällen!, men det är nog inte sant. Vi har ju inte så många får kvar men en del ull använder vi för att hålla rådjuren borta från våra trädgårdsväxter och en del kan vi ge bort till hantverkare eller skolor. Den mesta ullen slängs dock precis som det mesta av ullen i Sverige. Det lönar sig inte att ta rätt på den. Istället importeras faktiskt ull. Vilket resursslöseri när man idag diskuterar hur vi ska ha en bättre en beredskap vid eventuell kris. Ullens egenskaper borde självklart vara det första alternativet till alla importerade textilier.

I en artikel i ATL menar Ingela Löfquist på Hushållningssällskapet i Skåne att man måste se till att få lönsamhet på lantrasbevarandet om producenterna ska ha råd att fortsätta på lång sikt. Hon har också startat en kursserie om lantraser som en del av affärsidén. Enligt henne är det i dag fullt möjligt att kombinera bevarandearbete med lönsam produktion. Hon hänvisar lantrasernas goda köttkvalitet som har fått mycket uppmärksamhet på senare år. Vi som arbetar med att bevara de mest utrotningshotade lantraserna kan ju bara konstatera att vi aldrig ensamma kan förse handeln med tillräckligt med produkter av olika slag. Det är dock viktigt att betona att vi tillsammans med andra producenter som representerar de småskaliga jordbruken kan förse konsumenter med livsmedel av god kvalitet som tagits fram på ett hållbart sätt ur miljö- och energisynpunkt samt ett etiskt synsätt.
Kött och mjölk från lantraser går ju bevars att både äta resp. dricka och så har det ju alltid varit. Innan köttraserna importerades så hölls våra kor för både mjölkens och köttets skull. Många förespråkare för utrotningshotade raser hävdar att hotad boskap bevaras bäst genom att den behålls i näringskedjan, där djuren ger mjölk eller kött. Deras motto är: ”För att rädda dem måste vi äta dem”, men om vi ska gå ut med att köttet smakar bättre för att det kommer från en utrotningshotad lantras, nej, där går gränsen tycker jag.

För den som är intresserad att läsa mer om detta kan jag hänvisa till vad jag skrivit i ALLMOGEKON nr.1 2014, under rubrikerna ”Synpunkter på utveckling av gastronomiska regioner” och ”Gastronomiska regioner och gastronomiska kvalitéer.”

Emellertid är det bra att det tas initiativ av det här slaget Det sätter fokus på bevarandet av våra lantraser ur andra infallsvinklar och jag hoppas att man också ser det i ett lite vidare perspektiv och framhåller vikten av att de småskaliga jordbruken också kan ha en positiv utveckling i framtiden. Utan dem blir det definitivt inget fortsatt bevarande av utrotningshotade lantraser.

Ingela Löfquist menar också att styrkan hos lantraserna sitter inte bara i köttet. Den sitter i variationen. Det finns till exempel goda möjligheter att utveckla förädling av skinn och ull. Hon tar exempel från ett besök i Danmark där man sålde jättefina skinn från linderödssvin. Hon menar också att det finns fler än en väg att bredda sin produktion men det gäller att tänka lite utanför boxen. Då måste jag apropå det sista påpeka att det är precis det som de rasbevarande föreningarna och djurägarna gjort i många år, tänkt lite utanför boxen alltså, så där är Ingela dåligt påläst. Det finns massor med projekt både i stort och smått för att få ut pengar som kan stötta den verksamhet som både föreningen och djurägaren bedriver för att bevara en utrotningshotad husdjursras. Vi vill fokusera på att få fler människor att delta i bevarandet av våra utrotningshotade husdjursraser för att bibehålla den biologiska mångfalden också bland våra husdjursraser. Vi vill i första hand fokusera på den glädje och de utmaningar som bevarandearbetet ger, och inte på att det kan vara lönsamt. Om man sedan kan få en viss inkomst och förstärkning i kassan så är det ju bara en bonus.

När jag läste att den här kursen ska hållas i Hushållningssällskapets regi så slog mig tanken hur allt har förändrats på ett positivt sätt. Hushållningssällskapens verksamhet var nämligen för många sedan en stark bidragande orsak till att många av våra lantraser mer eller mindre utrotades. Man propagerade för att korsa in med andra raser oftast med utländsk bakgrund och gjorde allt för att bönderna skulle anamma detta. Då var det tur att det faktiskt fanns några som Håkan Hallander tillägnar sin bok Svenska LANTRASER:

”Alla Sveriges mest egensinniga, envisaste, ålderdomligaste, konservativaste, mest envetet uthärdande bönder och bondkvinnor, torpare, arbetare och landsbygdsfolk av alla djurhållande kategorier, utan vilkas envisa kvarhållande av och kvarblivande vid allt som varit gammalt och fornt denna bok hade varit oskrivbar, helt enkelt därför att det då inte funnits några lantraser att skriva om.”

Det är dessa lantraser och senare funna rester av lantraser som vi i dag försöker bevara för att uppfylla det som Sverige ratificerade i samband med Riokonvention, nämligen att i bevara den biologiska mångfalden, också bland husdjursraserna.

Ha det gott de kommande helgerna och en skön vår.

Rud en vecka efter vårdagjämningen

Krister Kortebäck

Uppdaterad 2018-04-09