Lantrasvänner!

Korparna Hugin och Munin i korpeken ska nog vara glada att de fortfarande kan sitta i korpeken och kolla omgivningarna. Här har nämligen stormat en del och en del äldre träd omkring har fått ge vika för stormen. Annars verkar inte fåglarna tagit någon större skada av torkan och värmen. Snarare tvärtom, vi har ovanligt mycket pilfinkar och några av korparna har tydligen häckat här i närheten eftersom en del ungar har hållit till runt gården.

Alla vinterförberedelser är klara innefattande bland annat uppladdning med ved till vedspisen i köket, uppsättning av snöstakar utefter uppfartsvägen och rådjursstängsel har satts upp runt syrener och rosenbuskar, och fågelbord med fågelmat och julkärvarna har kommit på plats.

Tyvärr har vi haft påhälsning av något rovdjur, troligen en iller som beskattat oss på en hel del höns och tuppar av Dals pärlhöna samt orusthöns och svarthöns. Det är alltid lika tråkigt när detta händer och nu får vi verkligen hushålla med de få ägg vi kan få och dra nytta av de ägg som vi frös in förra året. Det fungerade för övrigt riktigt bra, de kan bland annat användas till matlagning och bakning.  Vi får väl satsa på nyrekrytering till våren och det är inte helt fel, det är trevligt att ta fram kycklingar också.

Beträffande rovdjuren för övrigt så får vi ju rapporter av länsstyrelsen när får och lamm attackerats av varg eller lodjur. När det gäller varg har det varit så nära att vi en tid fått hålla fåren inne på natten. Antal attacker av lodjur har ökat en hel del dock inte så nära att vi behövt stänga in fåren på natten.

Verkningarna av värmen och torkan blev inte så stora här men vi slog en del hö inom gården och det blev ett bra hö och det blev till en riktigt vacker ängsmark så det kommer vi nog att fortsätta med. När det väl kom lite blöta, så blev det också en bra återväxt så fåren fick gå kvar på betet extra länge och lammen skickade vi ganska sent till slakt. Vi behövde därför inte ta av vinterfodret i förtid.

Så här i slutet på året brukar man ju se tillbaka på året som gått både i stort och i smått när det gäller bevarandet av våra allmogekor.

När det gäller ”nödåret” 2018 behövs väl inte så många ytterligare kommentarer. Det har ju skapat ett behov av beredskapsplaner för föreningarna, men det måste också mötas av myndigheten, dvs. vad ställer myndigheten upp med vid krisläge när det gäller att bevilja dispenser och stöttning i olika former. När det gäller det senare så kan man ju fråga sig om inte de småskaliga jordbruken också haft problem med fodertillgång och torka, men ändå sätts stordriften före både när det gäller stöd i form av pengar, men även turordning för att få ut stöden.

Jordbruksverkets utbetalningar av stöd har i det närmaste havererat och man tycks inte ha några lösningar på hur man ska komma tillrätta med problemet. Det gäller också stöden till lantrasföreningarna som tenderar att bli allt krångligare och krångligare.
Jordbruksverkets policy ”Vi prioriterar det som ger mycket till många” är ju varit direkt förödande för de småskaliga jordbruken och inte lär det bli bättre i framtiden när man konstaterar att ”i det nya landsbygdsprogrammet har Sverige valt att driva de frågor som har störst påverkan på flest stödmottagare i Sverige” och där hamnar ju som bekant inte våra lantrasföreningar och djurägare. Man får faktiskt en känsla av att man vill dribbla bort småskaligheten och bara satsa på industrijordbruken. Som motvikt mot det storskaliga och regler och certifieringar som passar de stora gårdarna har istället nya handelskanaler uppstått som rekoringar, gårdshandel och småskaliga slakterier. Detta är mycket positivt och faktiskt en förutsättning för en levande landsbygd. I andra branscher satsar man på småföretagsverksamhet. Det borde man också göra när det gäller jordbrukssektorn.

Det har blåst snålt omkring vårt svenska jordbruk och det inverkar naturligtvis på vår egen strävan att bevara våra svenska lantraser, här nedan några exempel:

Korna utmålas som stora miljöbovar av vissa, medan andra framhäver deras stora värde i debatten när det gäller bland annat växthusgaserna.

Forskningen får fram helt olika resultat och drar helt olika slutsatser med anledning av resultaten. Man undrar ibland hur seriös den är och vad man egentligen ska tro på.

Vår konsumtion av kött är ställt under debatt och mjölken anses av vissa som rent skadlig.
Man skulle önska att det fanns en mer saklig nivå i den här debatten, som ibland närmar sig lågvattennivå.

Det finns en hotbild mot djurhållare som tar sig allt allvarligare former. Djurrättsaktivister skyr inga medel för att föra fram sin sak och det drabbar ofta hela familjen. Det tycks också vara svårt att rent rättsligt komma åt detta.

Länsstyrelsernas kontroller skapar ångest hos många djurägare, särskilt om de kommer på grund av en anonym anmälan. Länsstyrelsekontrollanterna kan säkert känna ett visst obehag inför sådana här kontroller och känner sig ibland till och med hotade. Det här problemet har numera accelererat och nu måste man ta tag i detta från alla berörda parter. Självklart ska vi ha djurskyddskontroller och när det gäller uppenbart vanvårdade djur så ska länsstyrelserna givetvis kunna agera snabbt och kraftfullt eftersom djuren akut far illa. Men är det ett ärende där det finns anmärkningar mot djurhållningen, så skulle man nog vilja se ett mer öppet förhållningssätt från myndighetens sida och att man undviker att sätta alltför stor press på lantbrukaren. Kanske kan vi hoppas att man i den nya djurskyddslagen tar hänsyn till detta och kopplar in ytterligare rättsinstanser innan man till t.ex. genomför ett tvångsomhändertagande av djuren med allt det negativa som det för med sig.

Eller, som jag skrev i en tidigare ledare, ska det bara stanna vid ett önsketänkande att länsstyrelserna, och varför inte också Jordbruksverket, skulle få en mer hjälpande och stöttande uppgift istället för att som djurhållarna och även föreningarna tyvärr ofta upplever det, en stjälpande och bestraffande uppgift. Låt oss också hoppas att ”snålblåsten” kring det svenska jordbruket kan mildras och att man hittar lösningar och att debatten blir mer saklig och konstruktiv.

Med denna fromma önskan vill jag passa på att tacka alla som under året på olika sätt stöttat och uppmuntrat oss i föreningen i vårt arbete med att bevara våra allmogekor.

Jag hoppas att de kommande helgerna kan bli en källa till eftertanke och framtidstro så vi kan se framtiden an med tillförsikt.

Ni tillönskas alla en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR

Rud i adventstid
Krister Kortebäck

Uppdaterad 2018-12-12